Just nu ligger det två män i mitt kök, under diskbänken och försöker byta vattenledning. jag ser fram emot när de är klara. Vattenläckan upptäckte jag för ca 2 veckor sedan, 1liter vatten per 12timmar har inneburit att jag inte kunnat gjort som jag velat under tiden, jag måste hem i någe så där tid för att inte ha översvämmning hemma. Så det ska bli skönt att inte behöva bry sig om sånt.

Jag håller som bäst på att göra mig klar för dagen. Om två timmar har jag en intervju, sen ska jag träffa emma för en fika och senare ikväll ska jag på gröna lund och åka en massa hemska karuseller.

Hoppas ni alla får en fin dag.
Puss!

Efter flera samtal, från en tjatande kvinnan kom äntligen de förbi och kollade min vattenledning. Så förhoppningsvis kommer det att ringa en rörmockare och fixa iordning köket. Bara det går att passa in efter mitt schema.
Nu ska jag packa ihop min bok och bege mig in till stan för en kaffe och en glass innan det är dags att åka på jobbet.

Take Care,

På den här himla föreningen, kan dom inte få arslet ur vagnen och komma hit. Snart kommer jag inte orka tjata längre, utan bara säga upp den, ta bort vattensamlaren och så blir det vattenskada i hela huset, undrar hur mycket det skulle uppskattas av föreningen? Nej, kanske inte, men jag blir frustrerad, jag skulle hellre vara ute i solen än att sitta här och vänta.

Här är en bild på mig och Maria i november 2007,på mest, innan jag blev kär och konstig. Och innan Maria blev gravid och tjock! Fast väldigt snyggt tjock. Tänk så mycket saker som kan förändras på kort  tid. Mest är inte längre stammis stället eftersom alla nu slutat dricka bara för att inte Maria kan. Insåg nog inte hur mycket Maria faktiskt var min vapendragare när det kom till öl och utgång, innan hon blev på tjocken. Och innan jag blev kär.
Men men, snygga var vi iaf. Och Ta med Fan, Vi blir ju Bara Snyggare och Snyggare!

Här ser jag för en kort sekund förvirrande glad ut. Eller jag känner i mig när jag ser bilden att jag mådde bra just då, just då när jag och Emma stannade vid regeringen för att fota. Sepia är för övrigt det vackraste man kan fota i.

Nu sticker jag iväg till Haninge och Maria, för här ska det lapas sol och ätas gott hela dagen lång. Återkommer förmodligen med en hel del bilder senare under dagen.

Ha en underbar Söndag. Puss

Denna klänning köpte jag förra sommaren på hm, tyvärr så är tyget väldigt tunt och flyger gärna upp över ansiktet. Idag är det dock vindstilla och jag tjuv tvättar på nån annans tid, nu blir maria arg =), men det är så trist att tvätta att jag slängde av mig mjukisarna, tog på mig klänningen och drack ett glas rosé, och vet ni, det blev mycket mycket roligare lördagsgöra.

Min vår har kantats av många känslor, jag har i många fall känt att bägaren runnit över, men tack vare min fina familj, fina vänner och den fina, funnit mig till rätta efter ett tag. Ni betyder alla otroligt mycket för mig.

Min oro har under våren varit stor, det är klart jag är less på att bara jobba extra, jag känner mig inte uppskattad då. Jag har pluggat och trott att man kan överleva på kärlek, senare fann jag att man överlever genom att rensa frys och skafferi. Under tiden jag läste jobbade jag inte mycket, kanske var det vad som behövdes för att jag skulle klara av skolan. Jag kämpade verklilgen med matten och hade stora tvivel på mig själv under tiden. Den Fina var då till stor hjälp, både eftersom han var bra på matte samtidigt som han alltid fick mig att må bättre. Lägenheten har varit den stora frågan länge, och jag är uppriktigt glad att vi sagt upp den. Även om det är oklart vart jag ska ta vägen. Men just nu, och just i dessa frågor ska jag försöka minnas den finas ord "Bodil, du oroar dig för mycket, och på saker som du inte kan veta hur de kommer att bli. Försök slappna av och oroa dig när det är dags".
Sorgen över han och mig har varit den stora översvämningen på bägare. Jag har inte ryckt upp mig helt och kommit tillbaka riktigt. Men jag jobbar på det var dag. Och när jag känner mig redo, då jävlar!

Och nu får vi se, det kan hända saker, eller så inte. Men jag tänker inte tänka på dessa nu. Det är senare frågor.
Bara tiden får utvisa vad som händer. Jag hoppas iaf att alla dessa motgångar har gjort mig någonting gott.

Känslan av kärlek? Är den beskrivbar?
Efter att ha givit mitt hjärta till en man som inte behagade att ta det till sig, är jag nu tom. De gånger jag träffat någon som jag verkligen fäster mig vid, då man kanske kan ana en känsla av kärlek, vänder jag mina blickar tillbaka till tider som jag lämnat bakom mig, gräver fram tidigare "kärlekar" och funderar över vad jag kände gentemot dessa. Hur kommer det sig att känslorna är så olika var gång, att jag måste fråga mig själv "om det här är kärlek, vad var det då med Mr X" osv. Förmodligen är känslorna olika eftersom var ny person man möter är olika och känslorna man själv känner är olika.

Men vad är då kärlek?

Kärlek, för mig, är när jag blir varm i kropp och själ när jag tänker på honom, när jag känner att vi "just nu, tillhör varandra", när jag känner mig trygg och har tillit, när jag har äran att somna och vakna upp tillsammans med samma person dag efter dag. känna sig uppskattad och uppvaktad. Att läsa av varandra. När jag vet att jag skulle kunna måla ut varenda leverfläck/ärr som personen har på korppen. När mig kropp är så överfull av känslor att det inte går att beskriva. När jag inte kan beskriva för min familj och mina vänner hur underbar personen faktiskt är. När man respekterar att den andre kanske inte håller med en själv i en viss fråga med ändå lämnar utrymme åt diskussion. När man känner sig levanade!

---

Jag kan förstå att man vill känna sig uppskattad, och en gåva är kanske ett bra sätt att ge den eller en massa rosor.
Jag behöver inga tusen rosor och dyra gåvor, det skulle räcka så väl om jag bara visste att vi delade samma förhoppning, om att få leva tillsammans med varandra framöver. Då skulle jag vara lycklig.

---

Minnen, de finns alltid där, om man väljer att se dem. Man blir påmind om saker som de brukade vara, skratt, ord och handlingar. Vissa personer ser inte minnen, eftersom de är så rädda för att känna. Andra har fullt upp att leva och skapa nya. Jag har massa minnen, och dessa bevarar jag med stor omsorg.
Man ska inte leva för minnen, Man ska leva för att skapa Minnen!

Du och Jag, Vi, finns inte mer. Vi är bara minnen.

Det är sommar, och jag vet med mig att jag har en utmärkt förmåga att beklaga mig. Varför vet jag inte riktigt. Förmodligen grundar det sig i min missnöjdhet över sommaren hittills. Inte över vädret såsom så många andra människor runt omkring verkar göra. Snarare att sommaren passerar en dag i taget och jag står stilla, känns det som. Som om jag är här och lever likt alla andra, bara att jag själv ser mig själv stå och stampa på samma ställe.

Idag var det otroligt lugnt på jobbet, tur var att det var med fart och fläkt igår. Delade en pizza med Sofia till lunch.

Efter jobbet hann jag även med lite shopping, för det vill jag ju inte göra imorgon. Införskattade Tusen strålande solar, skriven av Khaled Hosseini, hoppas att det är någonstans i närheten av lika bra som flyga drake. Detta inköp ger mig nu kraft att tränga genom Blonde, en pocket på över 800sidor varav 450 är bakom mig.
Vidare var jag på apoteket och hämtade ut en massa psoriasis-salvor, såg dock att jag måste till hudläkaren och få nya recept-. Snart är jag uppe i högkostnadskyddet och ska då försöka hinna hämta ut så mycket som möjligt innan januari 2009. Januari 2009, det känns så otroligt långt borta. dock lär det stå vid dörren snart.

Även två mössor ur H&Ms höstkollektion fick följa med hem, plus en massa andra saker.
Imorgon ska jag försöka få lite färg, frågan är väl bara hur länge man vågar vara ute i solen?

Efter att ha börjat vänja mig vid att kliva upp vid tjugo över fem på morgonen, så är jag nöjd att jag får sova till kvart över sju imorgon! Dock brukar jag redan sova vid det här laget, så jag kryper nu så blir jag utvilad.

Rutt! Föreningen kom aldrig! Jag gick alltså hem tre timmar tidigare från jobbet i onödan. Inte för att det egentligen gjorde så mycket eftersom det har varit fantastisk sol hela dagen. Nu har jag gjort matlåda tills imorgon när jag ska tillbaka till mus för att jobba första gången på flera månader. Jag hoppas att det finns i ryggraden.


Jag har handlat idag och fyllt upp kylskåpet till nästan max. nöjd kvinna!

Idag bakade jag en äppelkaka tillsammans med mina tanter, på hur många ställen har man faktiskt den möjligheten? Att man är så pass mycket personal att man kan avverka en timme till att skära äpplen, blanda mjöl och kolla gräddningen, efter baket njöt vi av kakan i solen på balkongen med glass till. Alla var nöjd och glada.

Så där ja, nu är lägenheten uppsagd. Så från och med sista oktober finns det en risk att ni kan se mig och alex dra omkring på stan och tigga småslantar i skitiga kläder. Om det inte vore så att det finns änglar (såsom en moder och en mormor) som kanske kan ta en under sitt beskydd.

Städningen är klar och jag upptäckte precis att Bröderna Lejonhjärta går på tv4 film, härligt!

Just nu håller jag på att städa lägenheten, det var riktigt länge sedan jag och alex städade riktigt. Har mest bara dragit runt lite med dammsugaren på utvalda ställen. Men idag har jag dammtorkat, diskat alla saker, skurat badkaret osv. Nu är det bara dammsugningen kvar och sen ska jag torka lite så är det klart. Om några timmar kommer mor förbi på besök, hon har trots allt bara varit hit kanske 3 gånger.

Egentligen hade jag kunnat jobba i helgen, jag har inte gjort någonting, förutom att kolla på film och varit hos Maria. Samtidigt har jag på senare tid faktiskt börjat uppskatta min egna stunder, jag brukar gilla att ha människor runt omkrin mig, men som sagt, nu känns det ganska skönt. Idag är det fint väder och jag tänkte städa klart och se bege mig ut på en promenad.

Gör ni någonting roligt på er söndag?

fortfarande uppe, sitter och snackar på msn, beundrar de fina lyktorna på balkongen, dricker tea och vill inte gå och lägga mig. det luktar sommarnatt ute nu, såsom att man skulle vilja gå ut och promenera, men det skulle jag aldrig våga. inte själv.

Sommarnätter är till för människor som älskar, som promenerar genom stan hand i hand, viskar söta ord i varandras ögon, samt att lukta på den andra människan. El så är det till för oss som sitter hemma och försöker läsa, försöker att inte inse att det är en sommarnatt och ingen att göra ovanstående saker tillsammans med.

El så är bara sommarnätterna till för att få oss att älska, glömma och leva.

Just nu visas nyheterna på Tv4. Där pratar man om en ökning av ungdomar och pensionärer i kronofogdens register. Min fråga i detta fall är, ÄR DET SÅ KONSTIGT?

Hur ska man som ungdom kunna klara av alla pengarutgifter? När man inte kan få fast jobb, där man hela livet dras med studielån som ska betalas, för ett jobb du kanske aldrig kommer att få. Där enda chansen att få en lägenhet är att bo i andra hand och betala en massa pengar (5000-7000kr i månaden för en etta är inte ovanligt, men absolut inte rimligt) under bordet till personen på kontraktet, eller att bo ca 40 minuter utanför stan.

Där man som gammal lever på en pension som knappt täcker hyra, jag låter mig inte luras, jag tror inte att alla gamla människor som jag ser runt om i stockholm som plockar pantbrukar gör det för att dom tycker att det är roligt. Dom har knappt råd att köpa mat, väldigt många som är gamla snattar faktiskt ost och liknande varor i matbutiker. Inte alla med iaf en del. Jag jobbade inom hemtjänsten förut, där fick man en tydlig inblick i hur det gamlas liv blir sämre ju äldre de blir.

Kvar har vi då personer mellan kanske 28-60. de som har kvar sin lägenhet, trots sin fina villa med sin fina fru, med ändå är det den kvar "eftersom man aldrig vet vad som händer" "lite extra pengar är alltid bra". Dessa människor har i många fall, fast jobb, bil, bra lön och många möjligheter. Är de dessutom sambo blir tex konstanden för boende ganska billig.


Nu gäller ju inte det alla.

Så återigen, är det konstigt att unga och äldre inte direkt får det lättare?

Sedan Byggare Bob slutade jobba på äldreboendet efter tre veckor, för tre somrar sedan(!) Har det inte funnits mycke ögongodis där. Mestadels är det ju bara gamla tanter och farbröder, och mindre gamla flickor i personalen som är ganska duktig på att klaga på allt. Precis som det ska vara på ett äldreboende. Och Tro mig, när jag lägger handen på hjärtat och säger att jag trivs där, jag tycker om alla gamla tanter och gubbar på något sätt, alla har de personlighetsdrag som är facinerande. Jag gillar att de flesta som jag arbetar med är äldre (självklart finns det unga personer med ) och har levt sitt "ungdomsliv", då verkar mitt inte så fruktansvärt gammalmodigt. Eftersom jag aldrig riktigt gillat jargongen hos många av människorna i min ålder, jag gillar inte att supa mig full, jag vill inte ha sex med någon jag pratat med en kväll. Och så vidare. Jag är lite efter min tid.

Oj, nu tappade jag mitt ämne. Poängen är att det i stort sett aldrig vandrar förbi snygga killar på jobbet. Idag kom en av våra tanter tillbaka efter ett sjukhusbesök. Jag går omkring i korridoren och gör ingenting när jag hör en röst " Hej, nu kommer vi med ********" Vänder mig om och ser två personer, snygg och snyggare kommer med min tant. Attans att jag var ful i håret idag och att jag inte kände mig redo/mogen nog att börja prata med den ena. För det var, och detta ordet har jag längtat efter att få ta i min mun, han var en, HOLYMACKACRAP! (För er som inte vet, då är man grymt snygg).
Ojojoj. Jag blev alldeles matt. Det är Sant.

Jag har än så länge i stort sett bara gått upp, klätt mig, börjat läsa en bok och sen inte hunnit så mycket mera. Jag känner mig tacksam för att jag numera jobbar så mycket (heltid+lite till) att jag faktiskt kan med handen på hjärtat säga att jag njuter av att vara ledig. Inga skuldkänslor, inget jobbat för lite denna månad, för lite pengar rullar in osv. Utan bara helt enkelt ett lugn.

De senaste dagarna har jag varit lite bortkommen i min värld. Jag har läst tre böcker förra veckan, varit ute och promenerat tre dagar, samt tränat hemma en dag. ändå, jag känner inte riktigt efter, jag umgås inte, jag är bara i min egna värld med radio, latte, glass och böcker. Undra hur länge det kommer fortsätta? Igår kände jag efter, om än bara för ett kort ögonblick, sedan återgick jag till att inte känna.

Jag har nästan inga bilder att lägga upp heller, önskar att jag hade haft en bild på dessa 1000tals fåglar från helgen, det hade varit en snygg bild. Jag har bilder på några sniglar och körsbär. Kanske inte så värst intressant.

Ciao så länge

Idag såg jag ett av naturens mirakel! Jag satt på medborgarplatsen på kvällen, på isranken som under sommarhalvåret består av trä-trall och bänkar. Plötsligt blir det mörkare för ett ögonblick, jag ser upp emot himlen och ser vad som säkerligen är 1000tals svarta fåglar flyga tillsammans och i stort sett mörklägger hela platsen, en dykning gör de också, dessa 1000tals svarta fåglar, jag ler och ryser i kroppen. Det var så vackert och jag blev så otroligt glad att jag befann mig där just då!

Det här året har passerat till hälften, och jag har redan hunnit med mycket, inom mig. Tror att alla dessa prövningar på lång sikt gör mig gott även om jag nu i stunden har svårt att se. Känns som om jag sitter fast, jag har bott i stockholm i 2½år och fortfarande står jag och stampar på samma ställe som när jag flyttade ner. Det har inte hänt så mycket på varken jobbfronten, boendefronten, och kärleksfronten. jag är fullt medveten om att jobbfronten är svår när man inte har någon utbildning, svår att få en bostad både med och utan fast jobb. Och när det kommer till kärleken är jag inte naiv. Självklart är det otroligt svårt och sällan man träffar någon som faktiskt tycker mycket om, och att finna någon som känner likadant för en själv känns som en omöjlighet.



Ibland känns det som om jag tappat en del av mig själv på vägen, bara ibland. Känner inte igen mig själv. Nu ska ni inte tro att jag blivit helt förändrad. Ibland resonerar jag bara annolunda än vad jag kanske skulle gjort för ett halvår sedan. Jag mår inte särskilt dåligt, ibland kan det verkar så här, bara för att jag väljer att ta upp saker som kanske målar upp en bild av mig, att jag är nedstämd, ledsen och allmänt less på livet. Så är inte fallet. Jag väljer bara att ta det en dag i taget.

Idag skulle det regna, men när jag vaknade imorse sken solen. Detta gör att jag nu tänkte äta frulle och sen promenera in till stan innan det är dags för mig att åka på jobbet.

Igår pratade jag och alexandra om ansikten, om hur det kommer sig att man aldrig kan måla upp en bild av en person i huvudet om man verkligen tycker om denna. Är det för att det är uttrycken som gör människan. Är det för att personens insida inte syns i utseendet.

Jag har glömt hur du ser ut!
Jag gör ofta det,
var gång vi ses slås jag av att du är om möjligt ännu vackrare än sist.
 Dina uttryck blir starkare.
 Nu har vi inte setts på två veckor,
 och jag har glömt hur du ser ut.

Jag hade en förhoppning om att sommaren 2008 skulle bli otroligt bra, det har den varit på flera sätt och vis. Jag har spenderat mycket tid, med mina vänner, och kanske nästan ännu mer med vänner jag sällan är med. Jag har varit ledig och haft en veckas "semester". Jag har badat, rökt på tok för mycket ciggaretter och dryckit mycke kaffe. Läs en hel drös med böcker, druckit lite alkohol och jobbar heltid över sommaren. Egentligen ska jag inte klaga. Och jag har en känsla av att innan sommaren är slut och hösten står för dörren, har jag nog lärt mig både ett och annat om mig själv och allt runt omkring. Det är numera den förhoppning jag har om sommaren.

För övrigt kan jag meddela att jag inte kom in på sjuksköterskeprogrammet, vilket iofs var väntat. Det roliga är dock att jag iaf kan säga, "nej, jag kom inte in, men jag var ju iaf på reservplats 350" Hur roligt låter inte det.

Igår mötte jag upp Maria och Emma på en kaffe, det kan man behöva när man kutar runt som en tok för att hinna med att lägenhetsvisningar som sker på söndagar. Idag har jag jobbat, sen ätit, solat och köpt en 200gram choklad, kan faktiskt inte komma på när jag gjorde det senast, förutom om jag skulle baka. Länge sedan iaf.

Nej Mitt liv är inte särskilt innehållsrikt just nu. Och kommer förmodligen inte att vara det heller veckan ut eftersom jag jobbar alla dagar förutom torsdag. Men Men, tänk på pengarna bodil.

Puss

Idag fixade jag tvätten, duschade, åt frulle och sprang på systemet, sen blåste jag iväg till karlaplan och drack rose med sanna och katta, de drack förvisso sangria. Sen skulle de äta pasta med räksås, men jag äter inte räkor, och köpte en pizza. Sist jag åt pizza måste ha varit i Januari när jag och Den Fina belönade oss efter timmar att flytt-packning. jag har längtat efter pizza. Det gör jag inte nu, för skydundran vad ont jag fick i magen. Fick ta betydligt fler tabletter än vanligt och var ändå orolig över hur det skulle gå, men det gick bra.

Nu är jag hemma och ska ta och krypa till sängs. Imorgon kommer Alex hem från utlandet och jag hoppas på fint väder så att jag kan mysa hela dagen lång.

Fick boken jag beställde på Pocketogramet, en present från den fina, det blev flyga drake och jag hoppas den håller vad jag hört. Det får bli den efter de andra böckerna, nu har jag förövrigt gett mig in i bok två av de fyra jag köpte i tisdags.

Godnatt pussar

Och visst ja, skulle jag bo i kattas lägenhet skulle jag bo på balkongen, röka för mycket och kolla in alla hennes manliga grannar som går utan tröjor såna här varma dagar.

Det här med förnuft och känsla är så otroligt frustrerande. Förnuftet finns där under hela ens livtid ihopp om att kunna guida en i rätt riktning. Känslan finns där, olika känlsor i olika situationer, med ändå, alltid starkast. Kanske borde man släppa känslan och helt lita på förnuftet, och därmed få en balans i livet, dock en relativt trist balans.

Jag har under min hittills korta livstid lyckas såra mig själv otroligt hårt, utan att veta det, förrän efterår. Pga av känslan. Alla mina förhållande har tärt på min själ och mina känslor. I en enda stor förhoppning om att få allt! Hur Naiv är man inte när man i sin ungdom tror att man kan få allt?! Det började med min första pojkvän, som inte ville ha mig men, som jag vägrade släppa. Den tiden var galen, sittandes hemma, sörjande, gråtande och framför allt skrivandes. vid 15års ålder kastade jag två sko-kartonger med saker skrivna till honom. Mitt andra förhållande avslutade jag pga av att det knäckte mig. Det var inte en lika stor förlust rent känslomässigt även om jag också var tvungen att släppa på en hel familj som gjort så mycket för mig. Så känslorna över den tryggheten gjorde mig ledsen, samt att det faktum att killen inte förstod hur vi hade det förrän efteråt.

Och nu senast, Den Fina, hade jag lyssnat på förnuftet hade jag inte inlett någonting alls med honom efter en av de första dagar, då en händelse inträffade som fick mig att fundera på vad jag gett mig in på. Och under hela tiden, fick förnuftet 100 000kilos stryk av känslorna. känslor så starka att de skrämde mig, så starka att jag aldrig under vår tid vågade berätta för honom hur mycket jag egentligen kände. Han har i och för sig sagt mig att det syns i mina ögon, känslorna behövdes  inte sägas eftersom de hela tiden finns där, så närvarande och äkta. Jag tror mina ögon speglar så mycket i hans närhet, skräcken över slutet, hungriga på kärlek, ömhetstecken som fick han att sparka bakut. Och trots allt, allt förnuft som legat under ytan hela tiden, gör vi det igen, och igen, sårar, längtar, skrattar och gråter. Jag hade aldrig några tankar på att jag skulle vara den som "räddade" honom, jag njöt bara över hur bra han fick mig att må, hur han kunde få mig att skratta tills tårarna sprutade även i den tyngsta ögonblicken. Och hur mycket jag tyckte om att ha honom nära mig. Nu vet jag inte längre, vågar, och vill inte tänka några tankar. Tiden och förhoppningsvis förnuftet får utvisa resan, fortsättningen.

Jag önskar att jag senare i livet kommer att lita lite mer på mitt förnuft samtidigt som jag hoppas att känslorna och förnuftet någongång under min tid kommer att gå, hand i hand med mig.