Vad är kärlek?
Känslan av kärlek? Är den beskrivbar?
Efter att ha givit mitt hjärta till en man som inte behagade att ta det till sig, är jag nu tom. De gånger jag träffat någon som jag verkligen fäster mig vid, då man kanske kan ana en känsla av kärlek, vänder jag mina blickar tillbaka till tider som jag lämnat bakom mig, gräver fram tidigare "kärlekar" och funderar över vad jag kände gentemot dessa. Hur kommer det sig att känslorna är så olika var gång, att jag måste fråga mig själv "om det här är kärlek, vad var det då med Mr X" osv. Förmodligen är känslorna olika eftersom var ny person man möter är olika och känslorna man själv känner är olika.
Men vad är då kärlek?
Kärlek, för mig, är när jag blir varm i kropp och själ när jag tänker på honom, när jag känner att vi "just nu, tillhör varandra", när jag känner mig trygg och har tillit, när jag har äran att somna och vakna upp tillsammans med samma person dag efter dag. känna sig uppskattad och uppvaktad. Att läsa av varandra. När jag vet att jag skulle kunna måla ut varenda leverfläck/ärr som personen har på korppen. När mig kropp är så överfull av känslor att det inte går att beskriva. När jag inte kan beskriva för min familj och mina vänner hur underbar personen faktiskt är. När man respekterar att den andre kanske inte håller med en själv i en viss fråga med ändå lämnar utrymme åt diskussion. När man känner sig levanade!
Jag kan förstå att man vill känna sig uppskattad, och en gåva är kanske ett bra sätt att ge den eller en massa rosor.
Jag behöver inga tusen rosor och dyra gåvor, det skulle räcka så väl om jag bara visste att vi delade samma förhoppning, om att få leva tillsammans med varandra framöver. Då skulle jag vara lycklig.
Minnen, de finns alltid där, om man väljer att se dem. Man blir påmind om saker som de brukade vara, skratt, ord och handlingar. Vissa personer ser inte minnen, eftersom de är så rädda för att känna. Andra har fullt upp att leva och skapa nya. Jag har massa minnen, och dessa bevarar jag med stor omsorg.
Man ska inte leva för minnen, Man ska leva för att skapa Minnen!
Du och Jag, Vi, finns inte mer. Vi är bara minnen.
Efter att ha givit mitt hjärta till en man som inte behagade att ta det till sig, är jag nu tom. De gånger jag träffat någon som jag verkligen fäster mig vid, då man kanske kan ana en känsla av kärlek, vänder jag mina blickar tillbaka till tider som jag lämnat bakom mig, gräver fram tidigare "kärlekar" och funderar över vad jag kände gentemot dessa. Hur kommer det sig att känslorna är så olika var gång, att jag måste fråga mig själv "om det här är kärlek, vad var det då med Mr X" osv. Förmodligen är känslorna olika eftersom var ny person man möter är olika och känslorna man själv känner är olika.
Men vad är då kärlek?
Kärlek, för mig, är när jag blir varm i kropp och själ när jag tänker på honom, när jag känner att vi "just nu, tillhör varandra", när jag känner mig trygg och har tillit, när jag har äran att somna och vakna upp tillsammans med samma person dag efter dag. känna sig uppskattad och uppvaktad. Att läsa av varandra. När jag vet att jag skulle kunna måla ut varenda leverfläck/ärr som personen har på korppen. När mig kropp är så överfull av känslor att det inte går att beskriva. När jag inte kan beskriva för min familj och mina vänner hur underbar personen faktiskt är. När man respekterar att den andre kanske inte håller med en själv i en viss fråga med ändå lämnar utrymme åt diskussion. När man känner sig levanade!
Jag kan förstå att man vill känna sig uppskattad, och en gåva är kanske ett bra sätt att ge den eller en massa rosor.
Jag behöver inga tusen rosor och dyra gåvor, det skulle räcka så väl om jag bara visste att vi delade samma förhoppning, om att få leva tillsammans med varandra framöver. Då skulle jag vara lycklig.
Minnen, de finns alltid där, om man väljer att se dem. Man blir påmind om saker som de brukade vara, skratt, ord och handlingar. Vissa personer ser inte minnen, eftersom de är så rädda för att känna. Andra har fullt upp att leva och skapa nya. Jag har massa minnen, och dessa bevarar jag med stor omsorg.
Man ska inte leva för minnen, Man ska leva för att skapa Minnen!
Du och Jag, Vi, finns inte mer. Vi är bara minnen.
Kommentarer
Trackback