Kan det verkligen stämma att jag inte varit inloggad och skrivit något här på över ett år.

Senast så laddade jag upp magiska bilder från ett toscana som tog andan ur mig. Jag är fortfarande förundrad över att Italien, och Toscana, kan vara så vackert. Och min önskan är självklart att kunna besöka landet och distriktet många gånger till.

 

Ett år sedan, och så mycket som hänt, men samtidigt så lite. Jag bestämde mig i Toscana förra sommaren att ta tag i träningen, och satte upp målet, "Mitt Livs Bästa Form när jag är 30"

Sagt och gjort startades ett träningskort bara dagarna efter hemkomsten från Italien, och sedan dess fylls mina veckor med jobb, träning, vänner och skoj. Min kropp har gått från att vara svag och utsliten till att börja bygga muskler och kunna njuta av ett svettigt spinning pass. I november kastades även cigaretterna och i ett fall, vid ett berusat tillstånd ska jag ha tjuvat min väns cigarett och tagit ett bloss, annars är jag helt rökfri sedan november. Vilket både gör mig stolt och glad.

 

Årets semester har varit betydligt lugnare. Jag har hållit mig hemma i stan. Två veckor springer ändå förbi så snabbt. Spenderat dagarna med att sova ut en sväng, träna på förmiddagen, lunchat och umgåtts med vänner, tränat igen på eftermiddag och försökt få så mycket som möjligt ut av timmarna och dagarna.

 

Stundvis har kroppen exploderat i känslor, och magen har känts full av magiska små bubblor, som de man får vid kärlek, fast i mitt fall var det prosecco. Också härligt bubblande. Stundvis har jag haft dötråkigt. Stundvis har jag gripits av sådan lycka, och känsla av att jag lever ett liv som är få förunnat. Att kunna somna i mitt eget hem, under tak, men flera kläder att välja mellan och med en väldigt liten risk att bli väckt. Att slippa se död på nära håll, att ha mina nära i närheten. Vilken lyckans ost jag är. Och Vad orättvist och tragiskt det kan vara.

Det tar jag med mig extra mycket.