Förnuft och Känsla

Det här med förnuft och känsla är så otroligt frustrerande. Förnuftet finns där under hela ens livtid ihopp om att kunna guida en i rätt riktning. Känslan finns där, olika känlsor i olika situationer, med ändå, alltid starkast. Kanske borde man släppa känslan och helt lita på förnuftet, och därmed få en balans i livet, dock en relativt trist balans.

Jag har under min hittills korta livstid lyckas såra mig själv otroligt hårt, utan att veta det, förrän efterår. Pga av känslan. Alla mina förhållande har tärt på min själ och mina känslor. I en enda stor förhoppning om att få allt! Hur Naiv är man inte när man i sin ungdom tror att man kan få allt?! Det började med min första pojkvän, som inte ville ha mig men, som jag vägrade släppa. Den tiden var galen, sittandes hemma, sörjande, gråtande och framför allt skrivandes. vid 15års ålder kastade jag två sko-kartonger med saker skrivna till honom. Mitt andra förhållande avslutade jag pga av att det knäckte mig. Det var inte en lika stor förlust rent känslomässigt även om jag också var tvungen att släppa på en hel familj som gjort så mycket för mig. Så känslorna över den tryggheten gjorde mig ledsen, samt att det faktum att killen inte förstod hur vi hade det förrän efteråt.

Och nu senast, Den Fina, hade jag lyssnat på förnuftet hade jag inte inlett någonting alls med honom efter en av de första dagar, då en händelse inträffade som fick mig att fundera på vad jag gett mig in på. Och under hela tiden, fick förnuftet 100 000kilos stryk av känslorna. känslor så starka att de skrämde mig, så starka att jag aldrig under vår tid vågade berätta för honom hur mycket jag egentligen kände. Han har i och för sig sagt mig att det syns i mina ögon, känslorna behövdes  inte sägas eftersom de hela tiden finns där, så närvarande och äkta. Jag tror mina ögon speglar så mycket i hans närhet, skräcken över slutet, hungriga på kärlek, ömhetstecken som fick han att sparka bakut. Och trots allt, allt förnuft som legat under ytan hela tiden, gör vi det igen, och igen, sårar, längtar, skrattar och gråter. Jag hade aldrig några tankar på att jag skulle vara den som "räddade" honom, jag njöt bara över hur bra han fick mig att må, hur han kunde få mig att skratta tills tårarna sprutade även i den tyngsta ögonblicken. Och hur mycket jag tyckte om att ha honom nära mig. Nu vet jag inte längre, vågar, och vill inte tänka några tankar. Tiden och förhoppningsvis förnuftet får utvisa resan, fortsättningen.

Jag önskar att jag senare i livet kommer att lita lite mer på mitt förnuft samtidigt som jag hoppas att känslorna och förnuftet någongång under min tid kommer att gå, hand i hand med mig.

Kommentarer
Postat av: erica

hahah! nooo, stackaren i klippet!



du kanske borde pröva min metod, vara singel nog länge tills ingen duger ;P


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback