det senaste halvåret har jag blivit förvånad över mig själv för många gånger för att kunna räkna dem. Och det är inte heller i den positiva bemärkelsen som jag är van vid. Jag har dragit mig undan, slutit mig, hållit saker inom mig, och var känslomässigt ostabil, eller kanske skulle man också kunna säga att jag varit lika känslofylld som en sten.  PÅ något sätt har jag tappat en bit ifrån mig.

Sen jag åkte ut som guide har jag varit ego,självisk och mått förvånansvärt bra, jag har inte varit olycklig kär, förutom små fallgropar med gamla känslor, jag har inte gråtit mig till sömns utan jag har varit stabil och rak, kanske inte superglad alla gånger, men inte heller ledsen i själen. Utan platt,trygg osv.

men sedan jag kom till Kreta har den delen av mig också sakta med säkert försvunnit, istället har jag ersatts av en enligt mig, inte lika vackra personlighetsdrag. Jag berättar itne hur jag egentligen mår, jag sluter mig och drar mig undan, vilket är en väldigt oattraktiv egenskap. Jag känner inte igen mig själv i vissa stunder.

Min nedräkning började när våra obsningsveckor var förbi. Så får man kanske egentligen inte säga, men det är så det kändes. Nu är slutet närma och ändå räknar jag ner, och sen trycker jag vi trycker på paus ett tag.