Precis idag, fast för ett år sedan, flyttade jag från min "lägenhet" (att egentligen kalla en barrack för lägenhet är kanske lite överskattat) och hem till min mammas lägenhet i Solna. På samma plats som jag påbörjade mitt äventyr i stockholm i Februari 2006. För ett år sedan, och en vecka senare var jag i danmark. Förstod mig inte på ett ord som sades på danska och fler gånger än en, snubblade tankarna på "vad fan har jag gett mig in i" runt i huvudet.

Nu Februari 2011 sitter jag återigen i Solna i mammas lägenhet, och, jag ångrar absolut ingenting.

Jag har lärt mig otroligt mycket om mitt år ute som guide. Visst blir jag lite lätt panikslagen av hur mycket tid jag spenderar själv just nu. Men efter att ha levt ett år med 100 människor runt mig varje dag så gör det inte så mycket. Jag vet ju också att tiden som soffliggare inte kommer att fortgå i evighet. Så jag har faktiskt det skönt i min ensamhet.

Idag när jag var påväg till jobbet, (jag har faktiskt jobbat, första passet på en vecka, och det verkar inte bli så många fler på ett tag, tomt schema) hamnade jag mitt uppe i en demonstration med en massa människor från Lybien, och mitt hjärta slog ett glädjeskutt och för en sekund kände jag mig nästan hemma. Det var alla (de var iofs få) och jag, solen, språket och sen kom det snöslask, svensk rap, och snuslukter som förde mig tillbaka till verkligenhetn.

Det är egentligen konsigt, jag Älskar Stockholm, har alltid gjort sen 2006, och kommer alltid att göra. En bit av mitt hjärta kommer alltid vara stockholm. Men kanske måste jag dela upp hjärtat ytterligare, för ju mer tid jag spenderar utanför Sverige och Stockholm inser jag bara hur mycket jag vill uppleva, hur otroligt mycket som är kvar. Hur mycket jag lär mig, om människor, kultur, religion, och framför allt om mig själv.
Mina väderingar och syn på mycket ändras i form med att alla dessa fantstiskta människor och platser vandrar genom mitt hjärta.