Ibland är det skrämmande hur allt förändras.
Ibland är man så trött på allt/alla/livet.
Ibland vill man inte byta det för allt i världen.

Jag är på den sista, jag älskar min tid.
Mitt liv, mina vänner, min familj, mitt jobb.

Trots att det gått flera månader sedan jag lämnade mammas lägenhet i Solna i en taxi ut mot arland och mitt nya äventyr så kan jag ändå inte förstå att det gått så lång tid. När jag bestämde mig för att gå utbildningen använde jag de närmsta tre månaderna åt att fundera om detta var rätt beslut.

Jag, som aldrig lämnar hemmet. Jag som aldrig åker och hälsar på mina vänner långt bort för jag är så hemma kär. Just nu har jag två resväskor med mitt liv. Jag har ca 15 på familjen på en vägg. Jag har mina smycken, kläder, dator osv. Och mer behövs faktiskt inte. Ibland några telefonsamtal hem och hemlängtan är botad.
Jag är så nöjd!

Trodde faktiskt inte att allt skulle gå så bra, trodde inte att jag skulle gilla mitt jobb så mycket.

Helt Jävla underbart!