När det går lång tid emellan dagarna jag bloggar är det alltid någon hemifrån som hör av sig och vill att jag ska skriva mer om mina dagar, men jag ställer samma fråga tillbaka till er.
När ska ni berätta för mig vad ni gör, vad som sker, och hur ni mår?
Måste jag alltså låta bli att skriva här på mer än en vecka.
Det är över en månad sen jag åkte och jag hör väldigt lite av er...


Över en månad sedan, känns som jag varit här i evigheter, ibland som om jag kom igår.
Men är det någonting som det här landet gör, så är det att påverka mig.
På bra, och mindre bra sätt.

Egypten kantas av så mycket saker, bara som idag, jag och frida var och fixade våra visum och påväg ut med bilen står det en anna bil parkerad efter gatan. I den bilen satt det säkerligen minst 15 barn i åldern 4-5år. 15 stycken i en personbil, jag och frida kollade in varandra, skrattade och undrade om det var egyptens svar på svenska lösningen, rullande dagis?

en halvtimme senare befann vi oss i en inredningsbutik där en trälåda för rökelser kostade ca 100 pund.  där fann jag återigen en massa fina saker som jag vill ha i mitt framtida hem, frågan är bara hur man får hem det?
Det är så gnagande när saker jag vill ha i en lägenhet finns här för nästan inga pengar, medans jag hemma skulle få betala flera 100- eller 1000 lappar fler. Det är också därför jag ska försöka se över möjligheten till att kanske försöka frakta lite saker med båt till sverige, en container, undra hur mycket det kostar att skicka hem.

då skulle jag vilja fylla den med den fantastiska säng jag funnit, tillsammans med lampor, lyktor, skinpuffar, skor, väskor, lampor, statyer, masker och allt annat krimskrams jag vill ha. Detta landet är fantastiskt när det gäller att inreda saker i precis de färger jag vill ha osv.

Kanske kan man skicka med dhl också, men ett kilo saker kostar 600 egyptiska pund att skicka hem, 600, det kanske är 800 kronor, för ett kilo. phu. Detta kommer att bli hårt!!

---

---

---

---

När man är i Kairo på 2 dagars utflykt kör man ibland förbi den delen av staden som kallas för the death town. det är alltså en del av staden som är byggt ovanpå en kyrkogård, bara för att det fanns plats där.
Där bor människor som på ett eller annat sätt blivit uteslutna av samhället och regeringen betalar vatten och el för stadsdelen. Där bor också människor som sörjer sina döda anhöriga och som har valt att bosätta sig där för att vara nära dem. Försök då också tänka er att detta är Kairo, en stad med 25 miljoner invånare och ett klimat som inte är så underbart som man tror. vintertid kan temperaturen krypa ner till +4 grader här. Och så regnar det i genomsnitt en gång i månaden på vintertid. Tänk att bo här när det är 4 grader ute?

Här bor man väldigt väldigt nära inpå varandra och här finns också en egen skola och en egen polisstation. Och detta är ett av de ställen som påverkar mig var gång jag tänker på det, eller passerar förbi. Jag har en gång åkt förbi där utan att börja gråta, sist jag var dit, i våras grät jag mig nästan igenom hela alabaster Mosken som är stoppet efter. Min lokalguide tittade på mig som om jag vore tokig. Den här delen av kairo får mig verkligen att känna.


Två poliser med death town i bakgrunden.