Älskade föräldrar!
Mina föräldrar är utan tvekan, de bästa. På flera sätt och vis. Visst, mamma har förmågan att bara behöva fråga mig "hur mår du?" och jag bryter ihop hur lätt som helst om något tynger mig. Vilket inte alltid är en uppskattad egenskap från min sida. Samtidigt finns det ingen annan som bättre kan sätta sig in i hur jag resonerar och funderar i olika frågor än henne, eftersom vi till 99% är så lik varandra. Pappa är som han är, men han har alltid en lugnade effekt på mig, han tar alltid ner mig på jorden när jag tror att hela min värld ska brista, han talar med ett lugn i rösten som inte kan få mig annat än lite mindre hysterisk än när jag ringde honom. Dom är helt ovärderliga!
Kommentarer
Trackback