Nu är det nästan två veckor sedan mamma lämnade mig ensam kvar här på ön för mina sista tre veckor. Och jag har sakta med säkert kommit tillbaka in i jobbet igen, och det känns okej för att jag vet att det är så kort tid kvar.

Det är galet att det här livet snart är över, men vilken tid det har varit, och vilka vänner och minnen jag fått.
Jag minns när jag klev in i stora salen på utbildningen och våra lärare sa, "ni kommer få vänner för livet" och jag fnissade för mig själv och tänkte "kommer hela kursen vara så här klichérik" Men när jag nu två år senare lämnar så vet jag men säkerhet att jag har funnit några riktiga och väldigt fina vänner.

Idag är det exakt två år sedan en nervös Fröken Bodil tog en svindyr till Arlanda och checkade in för mycket bagage för att 15 timmar senare befinna sig på flygplatsen i Hurghada tillsammans med Bella, Carro och Jens.
Tänk vad mycket jag har varit med om sedan dess. Jag som aldrig hade varit hemifrån mer än 1 vecka innan jag sökte ut. Och nu kan jag inte tänka mig hur jag ska kunna stanna i Sverige, när hela världen ligger för ens fötter och bara väntar på att upptäckas!

Nu ska jag ge mig ut och springa, och imorgon och på fredag är jag ledig.
Har jag tur får jag kanske låna någon av mina snälla kollegors dator ifall det är dåligt väder. Imorse när jag vaknade vid sex åskade det som om huset skulle rasa in, och regnet gjorde sjöar överallt. Vid nio tiden när jag åkte på jobbet var det likadant.

Funderar på om jag ska gå till tandläkaren imorgon ifall jag vågar, har en visdomstand som retar mig något fruktansvärt, samt kolla hur resten av munnen ser ut.
Kanske också få mig en klippning vilket ungefär kostar 150 kronor här, på de trendiga salongerna.