Ibland funderar jag på hur jag hade varit som man, jag hade säkerligen haft lättare för vissa saker. Men Jag är tjej. Och en besvärlig sådan också. Jag är en obotlig romantiker som aldrig kommer att finna en likasinnad, eftersom jag starkt betvivlar att det finns någon sådan. Det är därför jag tycker om romantiska komedier, eftersom där blir allting bra i slutet. Jag är den jobbiga typen som:

• Aldrig kan glömma någon, om jag inte träffar nån ny.
• Men aldrig träffar någon ny för att jag inte kan glömma den gamle.
• alltid känner efter för mycket
• och som målar upp bilder i mitt huvud som aldrig slå in.
• önskar mig en julkalender  bestående av 24 minnesvärda och kärleksfulla ögonblick.
• tror att kärleken är större än allt.
• inte tror på One-night-stands.
• vill bråka om täcket med någon
• vill vakna till en tom lägenhet med små söta kärlekslappar överallt
• inte vågar inse att jag förtjänar bättre.
• inte vill vara ensam...

Ja, men ibland då händer det även, att jag, tänker, "nej, nu jävlar får det vara nog" Även om de ögonblicken inte varar så länge.

Jag har förut jämfört pojkvänner med väskor, inte för att likheten... men..
Tänk dig följande...
Om du alltid velat ha en Gucci väska, och så säger vi att du får en i present. Då går du runt med den på stan och känner du sjukt nöjd över din väska. Det spelar liksom i övrigt ingen roll vad du har för kläder och så på dig, eftersom du vet med dig att du har "the real thing" på dig. Tänk dig då att du får veta att väskan är köpt på hötorgets marknad och inte alls är äkta. Då är det svårt att sträcka på sig och känna "fy fan, min nya väska is the thing".  Det spelar ingen roll att alla andra fortfarande tror att den är äkta, du vet att fallet inte är så och kan därför inte heller känna dig stolt.
Likaså känner jag för killar/män. jag vill inte ha någon billig kopia, jag vill ha den bästa för mig, The Real Thing! Så alla killar som känner sig som en äkta Gucci, vänligen kontakta mig...

Ibland känns det bara så hopplöst...

Bild lånad från Bonnier arkiv/Scanpix