Härliga känsla!

Det startade med ett,
"ursäkta, jag måste bara få säga att jag tycker du ser väldigt trevlig ut"
Att benen knappt bar mig och att halva ansiktet var bedövat efter tidigare tandläkar besök är väl ingenting,
saken är den att jag tog mig mod att gå fram till en helt främmande människa för att påpeka att han såg trevlig ut.
Och nu, efter tre månader ses vi fortfarande och jag kan med glädje känna att jag aldrig i frågan om honom kommer att behöva tänka,
"vad hade hänt om jag hade pratat med honom"

Jag är så stolt över mig själv! Ibland rymmer faktiskt min lilla kropp ett väldigt stort mått "jävlar annamma"


image322

Jag ser fram emot fortsättningen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback