Det här året har passerat till hälften, och jag har redan hunnit med mycket, inom mig. Tror att alla dessa prövningar på lång sikt gör mig gott även om jag nu i stunden har svårt att se. Känns som om jag sitter fast, jag har bott i stockholm i 2½år och fortfarande står jag och stampar på samma ställe som när jag flyttade ner. Det har inte hänt så mycket på varken jobbfronten, boendefronten, och kärleksfronten. jag är fullt medveten om att jobbfronten är svår när man inte har någon utbildning, svår att få en bostad både med och utan fast jobb. Och när det kommer till kärleken är jag inte naiv. Självklart är det otroligt svårt och sällan man träffar någon som faktiskt tycker mycket om, och att finna någon som känner likadant för en själv känns som en omöjlighet.



Ibland känns det som om jag tappat en del av mig själv på vägen, bara ibland. Känner inte igen mig själv. Nu ska ni inte tro att jag blivit helt förändrad. Ibland resonerar jag bara annolunda än vad jag kanske skulle gjort för ett halvår sedan. Jag mår inte särskilt dåligt, ibland kan det verkar så här, bara för att jag väljer att ta upp saker som kanske målar upp en bild av mig, att jag är nedstämd, ledsen och allmänt less på livet. Så är inte fallet. Jag väljer bara att ta det en dag i taget.

Idag skulle det regna, men när jag vaknade imorse sken solen. Detta gör att jag nu tänkte äta frulle och sen promenera in till stan innan det är dags för mig att åka på jobbet.