Visst vore det väl trevligt att bli lite småförälskad nu i vår, men samtidigt kan jag ärligt säga att jag hellre skulle önska att finna någon som fysiskt attraherar mig, det finns så mycket som kan vara i närheten,
men jag skulle vilja uppleva det igen, jag upplevde det i sommar och försöker fortfarande komma ihåg känslan.
Att möta en människa, känna att hjärtat får svårt att slå, att strupen blir torr och man känner att man behöver "kraxa"
att se personen i ögonen och bara tänka "skit, den här killen har allt jag vill ha, rent utseendemässigt." Det fysiska attraktionen som sätter kroppen i gungning och får en att nästan vilja falla baklänges. kanske var det en förälskelse som tyvärr inte sträcker sig längre än till just det ytliga. Men han får mig fortfarande att gunga och vilja falla baklänges, efter nio månader.
Jag tycker mig inte ha varken tid eller lust att bli kär, eller tillsammans. Jag vill bara träffa en massa härliga människor att spendera sommaren med. Människor som får mig att må bra just för stunden. Nån att palla plommon med i sommar, nån att vandra genom kungsträdgården tillsammans med på natten, nån att se på himlen med osv.

Idag såg jag en kille stå vid åhlens och vänta på nån, med en stor bukett blommor. Skulle också vilja få en stor fin bukett blommor av någon jag gillar. Då sprang mina tankar till killen som plockade en bukett blommor åt mig förra sommaren. Vi var på dejt. Vi skulle ses i hagaparken över en picknick, jag hade filten, cykeln och en termos kaffe, han hade ost,kex och en flaska vin. Och sist med inte minst, en egenplockad bukett med diverse blommor. Glädjeskutt. Så fin tanke.